inget 1-aprilbarn
Torsdag 1/4 kl: 13:35
Nej det blir det inte! Har precis kommit hem, sitter helt utmattad i soffan, ska vila ett tag innan vi ska ner och fira R:s födelsedag på Basilika.
Åkte upp till Hbg, massa rödljusen och hade stora problem att hitta rätt parkering. Som vi till slut inte gjorde. Stress upp till förlossningen. Fick sitta och vänta ett tag i dagrummet, försökte slappna av och titta lite tv. Samtidigt som en kvinna i något rum låg och vrålade. Hemskt, riktigt hemskt var det att höra. Vrålen hade så mycket kraft i sig men var verkligen pinade. Tappade modet helt, kände mig inte alls sugen på en igångsättning längre.
Fick komma in till ett rum där de satte CTG. Kollade Julians hjärtljud och mina värkar under ca en halvtimme. Hade värkar hela tiden som gick upp högt på kurvan utan att jag kände dem själv. Skumt. Fick ingen kommentar på detta, sen fick vi vänta ytterligare. Tydligen var alla salarna fulla av födande.
Sen kommer det in en ung, snygg doktor och hälsar. Tjoho tänkte jag, vad kul, eller inte. Fick gå in i ett rum och gjorde ett ultraljud, Julian mådde bra, rörde sig en massa och trilskades. Men till slut fick vi fram att han vägde nånting mellan 3300-3400, lagom sådär, inte för liten och inte för stor för att tryckas ut.
Sen frågade doktorn mig lite nervöst om han fick kolla tappen. Visst, det var ju det jag ville men hade nog inte tänkt mig att han skulle göra det ;) Det gick bra ändå, var lite uppmjukad men tappen hade inte krympt på längden. Sen gjorde han en hinnsvepning, vilket är att man går genom tappen och "retar" fosterhinnan vid barnets huvud. Riktigt ont gjorde det inte, kändes mer som en mensvärk som har hållt i sig. Obehagligt var det iallafall.
Detta är det första de försöker med vid en igångsättning, det kan vara så att värkarna kommer igång av denna procedur. Vi hoppas på detta. Annars ska vi tillbaka på lördag, kolla om jag öppnat mig något, annars ska man försöka göra det genom piller innan man sätter värkstimulerande dropp. De sa att absolut sista datumet, om ingenting händer är den femte april. Det är bäst-före-datumet. Nu känns inte krämporna man har nu i slutet hälften så värre än att behövas sättas igång med dropp.
Har blodat lite nu efteråt, känner mig öm och mör, som en mensvärk ungefär. Men det är inte för farligt. Kände mig även nöjd och glad när vi åkte hemåt. Jag hade nog inte pallat en förlossning nu, kvinnans skrik gjorde mig skiträdd. Visst är det jobbigt att vänta, men nu ska vi prova med detta och då kanske det kommer igång på naturlig väg så jag kan ha värkarbetet hemma. Vi hoppas på det.
Nej det blir det inte! Har precis kommit hem, sitter helt utmattad i soffan, ska vila ett tag innan vi ska ner och fira R:s födelsedag på Basilika.
Åkte upp till Hbg, massa rödljusen och hade stora problem att hitta rätt parkering. Som vi till slut inte gjorde. Stress upp till förlossningen. Fick sitta och vänta ett tag i dagrummet, försökte slappna av och titta lite tv. Samtidigt som en kvinna i något rum låg och vrålade. Hemskt, riktigt hemskt var det att höra. Vrålen hade så mycket kraft i sig men var verkligen pinade. Tappade modet helt, kände mig inte alls sugen på en igångsättning längre.
Fick komma in till ett rum där de satte CTG. Kollade Julians hjärtljud och mina värkar under ca en halvtimme. Hade värkar hela tiden som gick upp högt på kurvan utan att jag kände dem själv. Skumt. Fick ingen kommentar på detta, sen fick vi vänta ytterligare. Tydligen var alla salarna fulla av födande.
Sen kommer det in en ung, snygg doktor och hälsar. Tjoho tänkte jag, vad kul, eller inte. Fick gå in i ett rum och gjorde ett ultraljud, Julian mådde bra, rörde sig en massa och trilskades. Men till slut fick vi fram att han vägde nånting mellan 3300-3400, lagom sådär, inte för liten och inte för stor för att tryckas ut.
Sen frågade doktorn mig lite nervöst om han fick kolla tappen. Visst, det var ju det jag ville men hade nog inte tänkt mig att han skulle göra det ;) Det gick bra ändå, var lite uppmjukad men tappen hade inte krympt på längden. Sen gjorde han en hinnsvepning, vilket är att man går genom tappen och "retar" fosterhinnan vid barnets huvud. Riktigt ont gjorde det inte, kändes mer som en mensvärk som har hållt i sig. Obehagligt var det iallafall.
Detta är det första de försöker med vid en igångsättning, det kan vara så att värkarna kommer igång av denna procedur. Vi hoppas på detta. Annars ska vi tillbaka på lördag, kolla om jag öppnat mig något, annars ska man försöka göra det genom piller innan man sätter värkstimulerande dropp. De sa att absolut sista datumet, om ingenting händer är den femte april. Det är bäst-före-datumet. Nu känns inte krämporna man har nu i slutet hälften så värre än att behövas sättas igång med dropp.
Har blodat lite nu efteråt, känner mig öm och mör, som en mensvärk ungefär. Men det är inte för farligt. Kände mig även nöjd och glad när vi åkte hemåt. Jag hade nog inte pallat en förlossning nu, kvinnans skrik gjorde mig skiträdd. Visst är det jobbigt att vänta, men nu ska vi prova med detta och då kanske det kommer igång på naturlig väg så jag kan ha värkarbetet hemma. Vi hoppas på det.
Kommentarer
Postat av: mamma
Som Rebecca skrev så tror jag många hämtar ktaft genom skriket. I många kulturer är det självklart att skrika vid sorg och smärta. Så....... skrik om du behöver, skit i andra.
Svårt att förstå att jag snart får möta en "ny" liten människa. Den här väntan har jag inte upplevt tidigare, du kom innan vi hann tänka och var den bästa upplevelsen i mitt liv. Puss
Trackback
