19 dagar kvar
Svar på kommentarer: Hahaha, papi, du verkade ha en kul natt? ;)
Glömde kolla igår, när det var 20 dagar kvar, så det får bli en liten tråkig 19 dagars..
Som jag tidigare har sagt så känner jag mig riktigt redo för förlossningen nu.. Har sammandragningar som lurar mig men börjar fundera på om jag inte kommer att gå över tiden pga Julian måste växa och bli stor.. Men å andra sidan är det nästan tre veckor kvar, och mycket kan hända..
Jag mår relativt bra, ont i ligament o fogar varje dag, trottheten tar överhanden men försöker ändå hitta på en massa för att inte bli uttråkad o deprimerad. Man kan ju inte gå o vänta hela tiden ..
Förlåt R, men träffade ju en 1 månads bebis igår och kunde inte sluta fundera efter de hade gått. Pallar jag verkligen det här? har jag det tålamodet som krävs när bebisen inte vill sova, inte vill äta, men ändå skriker? Jag tvivlar på min kapacitet just nu. Försöker tänka postivt och utgå ifrån att jag alltid kan skjutsa över bebben på sin pappa eller någon annan när tålamodet tryter. Man vill ju vara den bästa på allt, men det är svårt innan man har övat. Det är lite skrämmande faktiskt att alltid ha en tickande bomb i sitt hem som helt plötsligt kan utlösas, oavsett om vi orkar eller inte.
Måste försöka tänka positivt.. Men nu känns det ganska opersonligt och oroande.
Slänger ut en bild på mig nu på morgonkvisten, magen är gigantisk och jag går runt o myser i pyjamas och planerar sänggående med lite korsordslösande fram till att sambon kommer hem från träningen och fixar frukost till oss.
Mage vecka 38
Kände mig inte bekväm med att lägga ut en bhbild så den blev lite svart-blippad.
Klart att du pallar. det kommer att bli en sån naturlig del av din vardag att det bara flyter på.
Givetvis kommer det dagar där man tappar tålamodet och det får man lov att göra.
Stunder av ilska, frustration kommer, men oxo stunder av glädje och skratt.
Tänk dig du vaknar tidigt en morgon med Julian bredvid dig i sängen. Du kommer bara att ligga och titta på han när han jollrar som bara bebisar kan göra.
Såna stunder kommer ni att få många av och det är dom som gör att man orkar med vardagens bestyr.
Instämmer med pappa, bebben man längtat efter kommer och plötsligt blir allt annat oviktigt. Som förälder glömmer man lätt bort att ta hand om sig själv och vuxenrelationen. Det är viktigt med "egen tid" för att reflektera, göra något vuxet och att längta. Vi som finns runt er vill också rå om Julian ibland när pappa och mamma är barnlediga. Puss
håller med dina föräldrar! Man pallar det. Ibland tänker jag också så. Men så tittar man på den lille man har skapat, burit och älskat i 9 månader redan och men glömmer allt det jobbiga.
